Det där om sömn. (Tjatigt, jag vet)

Jamen okej, låt oss prata om sömn. Igen. De senaste dagarna har jag läst kloka bloggare som skrivit om det både här, här och här.
Jag tror det bottnar i Underbara Claras inlägg Att känna sig själv är snällt mot andra. (Finns det något smidigt sätt att länka istället för att behöva gå in på skrivbordet och kopiera den förbannade länkkoden hela tiden? Jagvetjagärintesåhajpåsånt.)

Och såhär. Jag lyssnar, jag förstår. Alla barn har olika behov, knappast någon nyhet. Alla föräldrar gör (förhoppningsvis) precis det som passar deras familj bäst. Inga konstigheter alls faktiskt. Att samsova eller inte samsova är i alla fall själva kärnan i det hela. Vissa väljer att samsova för att det är smidigt med amning, några för att det är mysigt, andra för att ge barnet trygghet. Eller för all del, en kombination av allt.
Några andra väljer att låta barnet sova i egen säng redan från start och menar att de då själva får bättre sömn och att det är viktigt att få det lilla barnet att känna sig trygg i sin egen säng.
Allting låter ju väldigt logiskt. Inga rätt eller fel.
Men så har jag läst kommentarer kring de här inläggen som bestämt tycker att samsovande barn är trygga barn. Och med det undrar jag om denne med det sagt tycker att barn som sover i egna sängar är direkt otrygga? För jag tolkade det indirekt så.
Och en annan kommentar tyckte att det var fel fel fel av Clara att som hon uttryckte det, skryta om att hennes lille son sov i egen säng, och menade att det kunde sticka i ögonen på folk som kämpar med att få sitt barn att sova överhuvudtaget.
Då är min spontana tanke att den där personen är fruktansvärt missunsam, jag menar, skriver man en blogg där man inkluderar sina barn så kommer man ju förr eller senare in på sömn, det torde väl vara rätt naturligt då det är en så stor del av hela småbarnsåren. Nog måste man väl då få skriva att man är tacksam över att ens barn sover om nätterna? Utan att hehöva ta hänsyn till andra föräldrar som tappert kämpar med sömnen.

Själv tillhör jag den skaran som har två kottar som alltid sovit i egen säng. Med Kajsa försökte vi ett tag att ha henne mellan oss när vi sov. Men jag vaknade stup i kvarten av att jag trodde att jag kvävt henne med mitt täcke, eller att jag eller M rullat över henne. Det har sina orsaker. En gång när hon faktiskt sov hos oss så vaknade jag upp en natt och konstareade att hon glidit ner så pass långt att hon låg i maghöjd på mig med hela täcket över ansiktet. Och ja, paniken i det.
Dessutom har Kajsa aldrig själv kommit så mycket till ro i våran säng. Vi testade att lägga henne i hennes egen säng och ungen sov. Sov bättre än någonsin, och sen den natten har hon sovit hela nätter däri, alltid. Och somnat har hon gjort utan några krusiduller.
Givetvis läser vi sagor och sjunger emellanåt, men det gör vi för att det är mysigt och för att vi tycker att det är viktigt att få henne nyfiken på böcker och sagor, inte för att vi måste för att hon ska somna.
Någon metod har det alltså aldrig varit frågan om. Sömn överhuvudtaget har aldrig varit något vi direkt diskuterat kring, just för att det hela flutit på så himla bra.
Och lille Vidar, han tycks följa Kajsas spår och sover hela nätter också han i vaggan. Utan att vi gjort något alls för att få det just så.
Många gånger tänker jag att det vore ju mysigt att sova ihop, med små varma mysiga kroppar som gnyr där lite i mörkret, men jag vet hur usel min sömn skulle vara. Och min sömn, det är lite som en hobby. En livsviktig hobby, jag fixar nämligen inte alls några längre stunder utan att få sova. Jag minns ju med fasa tillbaka på när Kajsa alldeles nyligen var sjuk och jag knappt sov på en vecka. En dag till och vitrockarna hade kommit. Jag kan inte för allt i världen sätta mig in i hur förbenat jobbigt det måste vara att ha ett barn som aldrig vill sova.

Och med det sagt är jag alltså innerligt tacksam över att sömnen varit så problemfri här hemma. Kanske är det också därför jag har så svårt för det där 'sticket i ögonen', vad vet jag. Och så njuter jag till fullo de morgnar ungarna vaknar tidigt och kan tänka sig att somna om tätt intill mig istället.

Hur som helst, fortsätt vara de precis svinbra föräldrar jag är övertygad om att ni är, så ska det nog gå bra. Vare sig ungarna sover på huvudet, ståendes, i eran säng eller själva i vaggan. Men kom aldrig någonsin att påstå att mina ungar skulle vara mindre trygga bara för att de sover i egna sängar.

Tackohej!