Klick klick.

Idag gick jag med nästan löjlig förväntan (som jag gjort i några dagar nu) mot brevlådan för att förhoppningsvis få se ett kuvert från fotofabriken. Och jodå, idag så. Dagiskorten på Kajsa hade kommit. Jag kunde inte hålla mig utan började öppna det hårda kuvertet redan innan jag kommit innanför dörren. Nästan med samma iver som för en sisådär 13 år sedan, när man ivrigt slet upp klasskortet och småbilderna och kritiskt granskade sig själv. Låg frisyren rätt? Syntes min smilegrop? *hoppades inte*. Också började tjatet om att få behålla alla småbilder så man kunde byta till sig andras bilder i skolan dagen efter. Minns ni?
Idag var det dock inte med några kritiska ögon jag tittade på de där bilderna, utan med kärleksfulla.
Och jag drabbades lite av shitvadstorhonär! och hjälpvarttartidenvägen? -tankar. Och när jag tittade på gruppkortet när hon sitter där hand i hand med en liten tjej på golvet så var det nära att det kom en tår. För det slog mig att jag vet så lite om tiden hon är där. Eller ja, jag pratar ju givetvis med pedagogerna, men att hon leker, skrattar och har kompisar i en miljö där jag aldrig är med. Fattar ni? Låter kanske lite djupare än vad menat var. Men vad jag egentligen skulle komma fram till är att hon är så stor. Dagiskort liksom.
Fotografen sa för övrigt till ena pedagogen att det var den tacksamaste ungen på hela avdelningen att fotografera då hon hoppade upp på stolen och smilade upp sig direkt. Det hade visst räckt med bara ett par knäpp innan han var nöjd.

/Mycket_skrytsam_och_stolt_mamma

Published with Blogger-droid v1.7.4