2012-03-02

Men vi bjöd i alla fall byggarbetarna på lite fredagsnöje..


Det där huset ni ser på bilden, det fanns inte där när jag åkte till jobbet igår. Det fanns faktiskt ingenting alls där, förutom kanske möjligtvis en husgrund då, som vittnade om vad som komma skulle.
Idag står det alltså både ett hus och garage på plats.

"WOOOW mamma, titta stoooor koja!" sa Kajsa och pekade ivrigt på det nybyggda huset när vi gick förbi.
Inte helt säker på varför hon valde att kalla huset för koja, antar att ägarna inte skulle vara jätteförtjusta om de fick höra det.
I alla fall.
Vi stod där länge och väl och tittade på kojan, och kojbyggarna när de spikade och hade sig. Tills Kajsa bestämde att det var nog, att det alldeles jätteplötsligt blev tråkigast i världen att titta på husbygge. (Viket det ju för all del faktiskt är också. Ehum..)
Skulle springa ut till stora vägen, vilket hon såklart inte fick. Jag sprang efter och lyfte upp henne i famnen som hon slet sig loss ifrån. Vägrade att låta sig bäras, vägrade gå och vägrade att sitta på Vidars vagn.
På det hela taget vägrade hon allting faktiskt, ja förutom att skrika då - för det gjorde hon. Med råge. Och slängde sig i norra Europas största lerpöl.

Joråsåatte..

Jag pockade och mutade.
"Kajsa kom så plockar vi några kottar på vägen hem!" (Inlevelsefullt, som att plocka kottar är det roligaste som finns, ni vet.)
"NÄÄÄ KAJSA INTE PLOCKA KOTTAR!" fräste hon.
"Men Kajsa lyssna, hör du fåglarna? Ser du dem där uppe i trädet? Åh, en hackspett till och med! SER DU?"
"DUMMA PIPPI! DUMMA PÄTT! KAJSA INTE HA NÅN SPÄTT!"
"Nä, jag tänkte inte att du skulle äta en hackspett, men kanske att du ville titta på den..."
"Men vet du.." försöker jag igen - "vi kan gå hem och sätta oss på trappen och äta en varsin banan!? JA, det gör vi! Kom nu raring, snälla, så går vi!" *Genomsvett*
"BANAN BLÄÄÄ! BANAN DUUUHUUUUM!" (Hulkandes sådär ni vet, duHuuHum)

*Andas*
*Andas jättedjupt*
*Känner blickarna bakom gardinerna i köken*
*Känner en hoper roade byggarbetares blickar på oss*

"Nej men då går jag och Vidar hem och äter både päron och banan då.."
"NÄÄÄ KAJSA HA BANAN!"

Herregudhursvårtskadetvara?

12 kommentarer:

Dalkullan sa...

Alltså det är rätt skönt att ungen min inte kan prata än. Fy fan. Kände hur svetten panikträngde fram när jag läste det här. Älskar barn idag. Verkligen.

Duktiga Tjejen sa...

HAHAHAHA! Förlåååt att jag skrattar, men jag bara älskar att läsa sånna här barnkonversationer. De är så underbart irrationella. Och du lyckades ju lura henne tillslut att hon visst ville ha banan, hehe.

Jag vet vad jag har att vänta...

Sus sa...

Härligt. Där brukar mitt tålamod ta slut och jag hotar med att gå iväg och går några meter. Det brukar göra susen.
Nångång har jag faktiskt tagit ungen under armen (burit honom) och gått hem. Ilska ger energi.

Maria sa...

Haha! Jag bara längtar till det är min tur!! ;)

Tinalinatiny sa...

Alltså, den här konversationen är underbar att LÄSA. Troligtvis inte riktigt lika underbar att vara delaktig i, haha! Trots alltså, kan man ens förbereda sig för detta? Jag kommer nog bli galen den dagen..

Mama Bear sa...

Jättesvårt och sjukt jobbigt. Och alldeles, alldeles underbart mellan varven. Förstås. Jag ser fram emot de kommande årens prövningar. ;)

/Tänker positivt

Lotta sa...

Hahaha, klockrent! Goa Kajsa.

Trillingnöten sa...

OMG! Jag svettas här i soffan! Verkligen!

Fifi sa...

*svettas lite*

Bara Sara sa...

Det där skötte du ju väldigt smast må jag säga! Barn är listiga, mammor än mer listiga!

Bara Sara sa...

Det där skötte du ju väldigt smast må jag säga! Barn är listiga, mammor än mer listiga!

Lisa sa...

Dalkullan: Iblamd verkar våra ungar vara väldigt synkade.
Vänta du bara, snart kommer orden forsande ur henne. =)

D T: Ja, vänta du bara. Som sagt. Hehe

Sus: Ja den gör verkigen det. Och enorma svettningar. Fy fan.

Maria: Haha ja jag förstår det. Så här i efterhand är det ju roligt, men när man befinner sig mitt i allt skrik och trots - inte så kul.

Tinalinatiny: Nä, jag tror tyvärr inte det. Samla på sig så mycket tålamod som möjligt kanske, eller öva upp det. Jag borde görat, helt klart.

Mama bear: Hehe ja, det är ju roligt, och bra att de visar sin ilska och släpper ut den. Men alltså, jobbigt!

Lotta: =)

Trillingnöten: Då vill du inte veta hur jag svettades när jag kände alla de där blickarna på mig! Hujedamej!

Fifi: *svettas mycket*

Bara Sara: Ibland känner jag mig listig som en räv faktiskt, och tur är väl det. Vore himla jobbigt om hon lyckades överlista mig. Hehe