16:e mars.

Vidar. Kotten. Pulvret. Didar. Illebjo.
Ja kärt barn har sannerligen många namn.

Ett halvår nu. I sex månader har du förgyllt våra dagar med illvrål, kräkkaskader, dregliga leenden, blöta pussar, ljuvliga äpplekinder och bebisprat. Jag skulle kunna säga dig hur snabbt tiden går, hur det känns som att det var igår vi kom hem hit och visade upp dig för din syster. Men jag låter bli, den där frasen "så fort det går, vad stor du har blivit!" Den kommer du höra så många gånger genom åren att det växer mossa ur öronen på dig innan du fyller 15.

På de här sex månaderna har du fått två små sylvassa tänder, rullar runt på golvet så man blir yr i huvvet bara av att titta på dig. (Här om dan hade du hamnat under fåtöljen så jag började fundera över om jag glömt dig någonstans.)
Du smaskar gladeligen i dig pureér av både majs, ärter, morötter, banan och katrinplommon, men tycker inte om potatis. Det åker ut ur munnen på dig illa kvickt. Varje kväll smockar du i dig 1,5 portion gröt (när din far ger dig så äter du tydligen 2 portioner, fick jag veta igår.) Du har nästan alltid något i munnen, är det inte bitringen så är det dina små fötter eller händer. Mycket gulligt att se dig ligga på rygg och gnaga på fötterna samtidigt som det låter som att du har en delikat måltid framför dig.

Också finns det en grej jag vill att du ska veta:
Jag förstår att du emellanåt tycker att din storasyster är en riktig närgången typ, rätt våldsam och hårdhänt och sådär. Jag har sett hur hon nyper dig ibland, eller hur hon skrämmer dig genom att sätta på sig mina solglasögon och köra upp sitt ansikte så nära ditt hon bara kan komma medan hon skriker "BU!" För att sedan kikna av skratt. Det är lite utav det bästa hon vet nämligen.
Och du ska veta att jag tjatar på henne Vidar, det gör jag. Jag talar om för henne att hon ska ta det lite lugnt med dig. Men du måste förstå att hon är två år och vägrar allt som oftast att lyssna på mig.
Be mig att återkomma om en sisådär 13 år, så ska jag tala om för dig hur du var när du var två.
Jag kan, alla tjuvnyp och katapultgungningar till trots, intyga att hon älskar dig något alldeles enormt. För du förstår, det syns. Varje gång du och jag lämnar henne på förskolan, och ungarna flockas kring dig, så står hon där malligt, med händerna i sidan och proklamerar högljutt att du är Kajsas ille bjoj. Också klappar hon dig på huvudet, ibland får du rent av en puss. När något annat barn försöker göra detsamma så är hon där och motar bort dem. (Tack och lov för det, föra andras ungars dagisbaciller tycker jag rätt illa om.)
Och när du somnat i vagnen efter promenaden och får ligga kvar utomhus, då tittar hon oroligt efter dig, och undrar frågande om vi inte ska ta in dig också.
Så visst tycker hon om dig alltid. Trots att hon kanske tycker att du stjäl lite väl mycket uppmärksamhet av oss ibland.

Och bara en sak till nu när vi håller på:
Den där nappen du promt ska ha när du sover, himla dum grej att hålla på att slita ut den när du har somnat. Du knorrar och muttrar där i sömnen och när vi kommer och ska stoppa in den igen, då ligger du där och vevar med dina små armar med nappen i ett fast grepp i ena handen. Stoppa in den igen. Inget svårt alls faktiskt. Det skulle underlätta en hel del för dina trötta föräldrar om nätterna.
Ska vi säga så?
Okej, bra! Fint så.


Puss på dej älskade onge, och grattis på din halvårsdag! Idag firar vi med smörgåsrån.