När man i vanliga fall har världens kanske gladaste bebis som skrattar och bubblar mest hela dagarna, då blir man rätt ställd/jätteorolig/smått panikartad och lite hysterik i "hjälp-vad-är-det-för-fel-på-min-bebis"-anda när bebisen i fråga skriker sig blå i nästan tre timmar, utan en endaste paus.
Vi har burit, vyssjat, sjungit, buffat, vaggat och gått omkring. Panikat och höjt rösten mot varandra när vi frågat varandra om och om igen "MEN VAD ÄR DET FÖR FEEL DÅ?" och den andre inte kan ge ett vettigt svar.
Sen trillade polletten ner, och vi kom på att han ju fick välling för första gången ikväll. Och då rasade mitt liv lite samman förstår ni, för vet ni. I välling finns det gluten, och gluten var det enda jag tänkte på. I ersättning - ingen gluten. I banan - ingen gluten. I plommonpuré - ingen gluten. Inte heller någon gluten i gröten han äter.
Och det är väl ungefär det han fått i sig på sina 6 månader.
Alltså gjorde jag det jag gör bäst, målade fan på väggen. Tänkte att hallelujah så fantastiskt med en man som är nöt/kärnfrukt-allergiker, en dotter med äggallergi och som toppen på det där jävla moset en son som inte tål gluten.
Tänkte att det här med att laga mat i allmänhet och att baka i synnerhet är något jag gärna kommer vilja slippa i framtiden.
Jomenvisst. Stackars älskade lilla knytte. Så ont så ont hade han. Till slut somnade han, utmattad i min famn med nappen på trekvart och jag drog en lättnadens suck och gned min värkande hand som buffat hans lilla rumpa i exakt samma takt i närmre en timme.
Och när jag fick lite sinnesnärvaro och tänkte ett steg längre, så har jag för mig att jag läst någonstans att man sällan märker glutenintolerans. Den brukar inte visa sig genom magont som laktos, utan mer på att barnet går ner i vikt och får lös avföring.
Så jag googlade och fann att mina hade-för-mig-tankar visade sig vara rätt. Åtminstone om man ska lite på familjeforumen på google. Och det vet ju varenda en att det ska man inte.
Men kanske, kanske, kanske så var det bara vällingen som spökade som sådan, kanske handlade det bara om att det var lite för mastigt och lite för mycket fibrer för hans lilla mage.
Jag hoppas hett och innerligt att det är så det är fallet.
Pretty please with sugar on top osv osv..
12 kommentarer:
Glutenmamman här.. Edith fick sin diagnos vid ca 10 mån ålder och det var precis som du skrev, hon kräktes och gick inte upp i vikt. Fick liksom inga "attacker” men hade ont i magen, det fattade vi efteråt.
Det går ju att kolla gluten med ett lätt blodprov så gör det om du fortsätter va orolig!
Annars, testa majs.. Det dricker vår tjej än. Välling alltså!!
Fy, det finns ju inget värre än det där. Att inte kunna lindra och inte veta vad sjutton lidandet beror på. Håller tummar och tår för att det inte är allergi.
ÅH! Hoppas inte det var gluten och hoppas han mår bättre imorn!
Vi har också en äggallergiker här hemma. Det är ju tråkigt och så, men det funkar ändå tycker jag. Kanske blir det svårare när hon blir äldre och ska gå på kalas och ser att vi äter ägg hemma osv (men förhopningsvis växer det bort!?). Värre är det med hennes jordnötsallergi, bläk, riskerar lite att bli en hönsmamma pga det!
Åh jag är också känslig mot stenfrukter och nötter..vi har visst några allergier gemensamt?:)
awww stackaren! Både dig och honom...har ingen erfarenhet av gluten direkt, men det är nog ocksp individuellt hur det kan vara...LIka bra att kolla upp så man vet!
Iaf här finns majsvälling och sedan en potatis/morotsvälling. De är väl de man brukar börja med här om jag minns rätt nu. Just för att sädesslagen är maffigare. Hoppas det inte var något värre utan bara en första reaktion på för maffig mat...
Det är säkert bara för att det är för mycket fibrer! Prova majsvälling, det fick Saga.
Kram
Inte lätt att hålla tankarna stilla vid barnskrik. Hoppas att det går bättre!
Åh fy vad jobbigt! Stackars liten knodd :(
Håller tummarna för att det inte är någon typ av allergi eller intolerans! Förstår din motvilja mot fler sådana i familjen...
Stackars liten! Men jag gör också sådär, minsta lilla prick, eller vad som helst, och jag går i taket- "VAD ÄR DET HÄR?!"
Stackars liten! Vi får hålla tummarna för att det inte är gluten. Jag blir lika "hysterisk" här hemma också så fort William inte är som vanligt..
Men åh, stackars liten!!! Man blir ju så orolig! Hoppas att det bara var tillfälligt! Vi har inte provat välling till V än, tänkte vänta till hans mage blivit lite mer stabil (fortfarande en tendens att bli hård).
Åh herre, man blir ju verkligen lamslagen av oro vid sådana tillfällen. Man börjar tänka både det ena och det andra - allergi? Sjukdom? Åhherregudlåtdetintevaracancer. Och så vidare i all oändlighet (för man hinner tänka ganska mycket under en 2-3 timmar lång skrikfest). Men när jag har pratat med andra föräldrar så har de allra flesta varit med om ungefär samma sak. Det verkar som att barn kan få lite spel ibland, utan någon anledning alls, och sen plötsligt är det bra igen. Jag hoppas att så är fallet för er, det låter inte alls något vidare med allergier!
Skicka en kommentar