Jo det ska jag berätta. Det är en dåres fötter som bestämde sig för att totalchocka sin arma kropp med en löprunda i skogen klockan 06:55 en söndagmorgon.
Eller alltså, när jag säger löprunda så menar jag en runda varvat med rätt mycket promenerande också, dock juävligt snabbt promenerande. Rätt ska vara rätt.
Joråsåatte, sömnlösa nätter i kombination med svintidiga morgnar har nog gjort så det brunnit rätt rejält i huvvet på mig.
Fast det såklart, med frukost på bordet och kaffet upphällt när jag flåsande tog mig in genom dörren så måste jag ändå säga att det var ett vinnande koncept, helt klart.
Published with Blogger-droid v2.0.4
10 kommentarer:
GRYMT bra jobbat hördu! Att kliva upp den tiden och ge sig ut och SPRINGA är inte illa! Strongt!
Nackdel med att bo i stan: det finns inga vettiga ställen att springa på! Ok ok bortförklaring men det är dötrist att springa på trottoarer & bredvid bilar & vanliga fotgängare. Sjukt avis på dig iaf! Gött jobbat :)
Men Gud vad skönt ändå!
Så fort jag fött barn och det sargade underlivet har läkt ihop ska jag ut och springa igen. Jag lovar. Det kan ta två-tre år innan underliv läker ihop va?
Heja dig! Grymt jobbat!
Åh, heja dig! Jag intalar mig att jag ska börja springa så fort praktiken är över och orken återvänder - vi får väl se hur det går med den saken...
Underbart!! Hade kanske också kunnat gjort det om det stod frukost och kaffe på bordet när jag kom hem!
Heja dig!
Det var bra gjort, heja dig!! Tänk om en annan kunde löpa.. Sist slutade det med ett astmaanfall i skogen, som jag dessutom av någon dum anledning försökte springa ifrån (det var väl paniken).
Heja! Heja! Starkt jobbat!
Träningslyckan: Tack! Nu var det ju iofs inte så hurtigt att jag ställde klockan för att ge mig ut, utan snarare det faktum att ungarna varit vakna sedan sex och jag höll på att bli tokig. Haha
Zahra: Åh men ja, jag vet, det är skittrist att springa på trottoarer där uppiffade människor går förbi på väg till cafeét eller vad det nu kan tänkas vara på väg mot, också kommer en själv stånkandes förbi och låter som en elefant liksom. Inget kul alls faktiskt. Jag älskar att jag har ett skitbra spår precis runt knuten, det blir lite lättare då.
Dalkulla: Jag har för mig att jag läste det i söndags kväll någonstans, att man ska passa sig för att överanstränga sig de kommande tre åren efter en förlossning. Hade jag vetat det när jag sprang, hade jag givetvis inte gjort det.
Fifi: Tack!
Regnsjuk: Jag hade inte ens planerat att springa, jag bara satt i soffan och ba: Jag gört! NU!
Tror det är det bästa, annars bygger man bara upp så mycket ångest kring det. I alla fall jag gör det..
Jojjo: Hehe ja, utan det hade det inte varit hälften så skönt. =)
Lotta: Ja, heja mig! Haha
Maria: Fy vad otäckt! Vilken panik du måste ha fått. Då förstår jag att du inte springer längre.
Matilda: Tack!
Skicka en kommentar