Det är inte att ta morgon 05:50 en söndagmorgon, efter att ha haft en propeller bervid sig halva natten och en bebis som i sömnen tagit ut nappen, vevar med den, knorrar och kräver att någon ska stoppa in den i munnen igen. Nej, det är inte det.
Det värsta är när man efter frukost, där runt 08 tycker att bägge barnen ser trötta ut, jublar och stoppar både ungarna och sig själv i säng och tänker att yes! Det finns hopp om en pigg, utvilad dag med korvgrillning med vänner i strålande sol trots allt. Men sen, efter en kvart ungefär tvingas inse att ungarna bara spelat föräldrarna ett spratt. För trots minimal sömn så är de uppenbarligen inte det minsta trötta.
Att då tvingas gå upp, är cirka sju hundra resor värre än den där uppstigningen i svinottan. Besvikelsen, sömnen man just höll på att hamna i för att sedan ryckas upp igen.
Jag slängde mig upp från sängen, muttrade högljutt om att det var väl då själva jäva fan att man aldrig nånjävlagång får sova i det här huset, rev demonstrativt bort alla sängkläder, drog upp rullgardinerna, öppnade vartenda fönster på vid gavel och lät solen gassa in och satte på en hel kanna kaffe.
Så. Nu finns det lite hopp om en söndag ändå.
Men maken på ovilliga barn att sova alltså...
9 kommentarer:
Ja besvikelsen när man själv är så trött och barnet också verkar trött då man bäddar ner sig och det bara slutar med att man får ge upp och gå upp igen..
Amen. Det VÄRSTA. Psykisk terror i sin renaste form.
Jag antar att jag inte får muttra över att sonen väckte mig 07 för att han inte kunde sova längre. Jag hade ju ändå sovit hela natten.
Usch, jag minns den där tiden med fasa. Jag tror det var då mina rynkor började komma...
Herrejävlar säger jag bara. Du vet verkligen hur man förskönar tvåbarnslivet! ;)
Ja det är det värsta!
(Men jag blir lite glad av att se att det inte bara är jag som kan bli sådär demonstrativt arg och svära långa haranger...)
Eller när de faktiskt somnar och man halleluljar, men så vaknar de efter en kvart, när man själv precis somnat till.
Känner igen den där besvikelsen, när man tycker att man är så smart som för en gångs skull ska sova med ungen och så blir det inget. Jag gråter vid de tillfällena.
Haha, det enda positiva med deras beteende är att du får till så jävla roliga inlägg om'ett iallafall. Like.
Maria: Ja, maken på besvikelse alltså!
Mama bear: Jamen eller hur! Vidrigt är det!
Sus: Haha mm, misstänker att mina börja smyga sig på nu också. Och nej, sju är definitivt inget att klaga över!
Dalkullan: Jag tänker att jag måste förvarna dig lite snyggt sådär.. ;)
På landet, Mot skogen: Du skulle bara höra hur jag svär och har mig. Det finns ingen hejd på´t.
Skönt att jag inte är ensam.
Jenny: Jamen precis. Antingen så tar man förgivet att de somnat eftersom det är tyst (gäller främst K eftersom hon sover på sitt rum) eller så har de faktiskt somnat, men bestämmer sig för att det räckte med en powernap. Bland de största besvikelserna som finns faktiskt.
Fifi: Jag brukar också göra det, när man känner den där hopplösheten och ser framför sig hur liknande, sömnlösa nätter bara hopar sig. NÄR SKA JAG FÅ SOVA? Liksom.
D T: Hehe kul att jag kan glädja nån i alla fall. =)
Skicka en kommentar