Egentid.

När det kommer till träning har jag alltid varit typen som verkligen fått tvinga iväg mig själv. Det är så sjukt jobbigt att ta sig från hemmet till det där jäkla gymet och den där timmen av träning har allt för många gånger kommit att prioriterats bort för spontanfikor eller en film och varje gång har jag liksom känt efter om jag kanske inte har lite ont i halsen i alla fall. Vad som helst för att slippa träna.
Jävligt dålig karaktär tror jag det kallas.
Men nu, efter att ha varit hemma en hel dag med huvudet fullt av bebisskrik, konstant tjatter från liten 2-åring, trots, tjatande och Pulvrets sånger/Mamma Mu på repeat på Kajsas cd och ett alltid vakande öga på K så hon inte petar ut några ögon eller så på lillebror. Såna saker en helt vanlig vardag brukar innehålla - så är det rätt, för att inte säga jävligt skönt att när M kommer hem ba: 'Här, ta barnet han fick mat för en kvart sen, jag är hemma om en timme. Tackohej!'

Och sen bara andas, höra tystnaden en stund innan jag sätter mig på cykeln och trampar så jag nästan får blodsmak i munnen.
Den tiden. Min tid, den har på bara en vecka kommit att bli ovärderlig. Och jag tänker att det kanske är precis så här jag behöver ha det för att få en bestående rutin i mitt tränade. Att få träningen att bli avkopplande istället för som tidigare då jag bara tyckte det var jobbigt och ett nödvändigt ont.
Jag har längtat efter den här känslan, men aldrig riktigt trott att den skulle infinna sig hos mig.