En månad.

Den där lille Videungen fyller en månad idag och den där månaden har verkligen gått rasande fort, precis som jag antar att det gör i en vardag med två barn och med ständigt liv och rörelse.
Vi har kommit in i fyrsamheten, Kajsa gillar sin lillebror och här om dan när hon insåg att att Vidar inte var med i bilen blev hon tokledsen och ropade efter honom hela vägen hem, för att så fort vi kom innanför dörren springa fram och ge honom en stor puss på munnen. Ett rätt tydligt tecken på att hon accepterat honom alltså.
Och sömnen. Jo då, den existerar faktiskt. Trots det är jag näst intill kroniskt trött, dock tror jag inte det beror så mycket på lille V som ju faktiskt fortfarande bara vaknar en gång varje natt och äter i en halvtimme och sen somnar om.
Det beror nog snarare på sena kvällar (nätter?) i kombination höst och intensiva dagar.

I fyra veckor har vi alltså varit samlade hela familjen och vi har verkligen haft familjemys delux mest hela tiden och tagit dagen som den kommit utan något inplanerat, men ändå har dagarna inte riktigt räckt till. Alla vänner vi tänkt hänga med och såna där små spontanbesök som man kan roa sig med när man är ledig så här har inte alls hunnits med och imorgon börjar vardagen med allt vad den innebär.
M börjar jobba, K börjar sina 15- timmarsveckor (igen) och jag ska försöka få dagarna att gå runt med liten bebis, en sjövild 2-åring (när hon inte är på dagis då), matlagning och allt annat som hör vardagen till.
På sätt och vis välkomnar jag den, vardagen. Vi behöver verkligen komma i fas igen. Lägga oss skapligt om kvällarna, äta rätt - i tid, börja träna och eh, ja, återfå våra rutiner i tillvaron helt enkelt.