Ett långt inlägg om att inte vara nöjd.

Det här med valet av förskola är ju inte helt enkelt. Tydligen.
Ni minns hur jag skrev för nån vecka sen om förskolan Kajsa skulle börja på, det ruffiga 70-talsdagiset jag tyckte verkade så himla bra trots att det inte sett skymten av en renovering på en sisådär 30 år. Ni vet det.
Nu har hon börjat där, eller inskolningen är avklarad i allafall.
De första två dagarna var det M som var med henne på inskolningen, dag tre var det min tur, så vi bägge kunde kolla in hur det var liksom.
Och jag kan inte riktigt sätta finger på varför, men det var nåt som gjorde att jag inte riktigt trivdes på det där stället.

Jag vet inte riktigt vad jag kan vänta mig av en förskola annat än att jämföra med Kajsas tidigare som vi ju älskade. Där välkomnade dom oss vid dörren, småpratade lite och väl inne på avdelningen satt det nån pedagog och läste för barnen, en annan tröstade och så var det en skara barn som lekte själva lite huller om buller. Under sångstunden skrattades det och stämningen var gemytlig och jag fick ofta känslan att jag skulle vilja stanna kvar.
Men här alltså. Ingen pedagog som leker med barnen, ingen som småpratar eller över huvudtaget inte det minsta personligt. Under de tre timmar jag var där hörde jag inget skratt från någon av pedagogerna, jag tror knappt de drog på smilbanden. (Okej här kanske jag överdriver lite.)
Det kändes som de arbetar på rutin, de gör det de ska men inte mycket mer och saknar helt känsla för hur man med varm hand tar hand om barn.

Men alltså jag vet ju inte. Har bara varit med tre timmar under en förmiddag, men M fick samma intryck.
Och så kan man ju tänka att det är ju inte vi som ska gå på förskolan heller, det är ju ändå hur Kajsa verkar trivas som måste räknas. Och jovisst. Ska vi gå på det så är det inga bekymmer, hon piper iväg in och börjar leka utan att vända sig om efter oss. Verkar trivas fint alltså.
Men ändå. Min magkänsla, den måste väl ändå vara av betydelse här? Jag kan väl inte bara låta det bero att jag har en liten, liten klump i magen när jag lämnar henne där för att förskolan känns så nedrans grå och tråkig och för att personalen skulle pensionerats i samma veva som förskolan byggdes?
Men så tänker jag att 80 ungar som går där kan väl inte ha fel? Kan det verkligen vara så illa som jag målat upp?
Också vidare att det kanske är just därför jag upplever stämningen som så opersonlig, att det är en så stor förskola med många ungar och många pedagoger?

Alltså fy fan för att vara vuxen och veta hur man ska göra i såna här lägen. Jagvillinte! Helst vill jag sticka huvudet i sanden och låtsas som att jag trivs och att allt är frid och fröjd. Glömma magkänslan. Inte minst för att slippa ringa till den där handläggaren på kommunen och styra och ställa ännu mer, har gjort det tillräckligt kan jag tycka. Och alldeles säkert tycker hon detsamma.

Men faktum kvarstår. Jag vill att min dotter ska trivas och jag vill att vi ska kunna lämna henne där och veta att hon har det bra.

Därför. Vi ringde och ställde henne i omplaceringskö. Dock kommer det ta lång tid innan hon får plats, men ändå.
Nu känner jag mig så där som en stökig bångstyrig morsa som aldrig är nöjd. Men fy farao vad nöjd jag känner mig att vi vågade ha högre krav. Att vi inte nöjde oss.