2011-10-20

Vi talar lite om herr gnällpetter.

Det börjar bli en vana det där att posta små inlägg via mobilen från soffan. Jag spenderar ärligt talat en hel del tid där. Högst ofrivilligt faktiskt.
Det är den där lille Vidar aka gnällpetter som tycker att vi ska jobba så.
Vi pratar lite om det.

Jag har nämligen tvingats inse att han är så väldigt missnöjd med det mesta för det mesta. Tidigare har vi skyllt gnället på att han sovit för lite och kanske är övertrött, eller magont månne? Eller att det var för mycket kiss i blöjan. Ja vi har nog skyllt hans gnäll på det mesta.
Men så de senaste dagarna har jag förstått, efter att ha uteslutit det ena efter det andra, att han bara är jävligt gnällig och missnöjd över lag, förutom när han bor på mig då förstås.
Det här kommer lite som en chock för mig, jag trodde inte riktigt att bebisar kunde gnälla så här förskräckligt mycket.
Med Kajsa var det andra bullar. Jag satte henne i babysittern och där kunde hon sedan sitta och kika sig omkring lite och vara helt nöjd med tillvaron medan jag städade/duschade/lagade mat. Nemas problemas. Men nu.
Det. Går. Inte.
Idag har jag städat här hemma, ett rätt långdraget projekt. Vidar i babysittern medan jag dammade tvbänken, sen var det gnäll gnäll från babysittern - ta upp gnällpetter och bära lite, gulligulla lite. Sen försöka städa lite till. Den här gången hann jag klädskåpet och bokyllan. Sen var det bräk bräk där nerifrån igen. Och sådär fortsatte det.
Nu kan nog många tänka att herregud låt ungen skrika lite då, det har nog ingen dött av men då kan ni inte veta hur enerverande, stressframkallande och oerhört tröttsamt det är att höra på barnskrik några längre stunder. Och framförallt så skär det en del i mammahjärtat att bara låta den där gnällpettern sitta där och skrika medan man själv städar eller vadmannugör. Det går inte heller ska jag upplysa om.
Mina dagar ser därför väldigt mycket ut så här: bära bebis, tala om för bebis att nu får du nog bli lite mer nöjd mer tillvaron här serrö för mamma börjar bli rätt trött på det här med att kånka, kånka och aldrig få nåt gjort.

(Jag tänker inte säga att tack och lov så sover han bra, det har vi ju alla erfarenhet av hur det slutar.)

Nu ska jag åka och storhandla. Det ska bli helt fantastiskt, underbart skönt. (Lika skönt som det var att åka och träna igår. För det gjorde jag, och det gick svinbra. Faktiskt. På rikt, svinbra. Så jävla nöjd är jag över det.)

7 kommentarer:

Josefine sa...

Ja, det finns ju få saker som kan tära på ens tålamod som gnäll och skrik. Hoppas att han blir lite mer nöjd med tillvaron snart! Det borde de vara hela bebisbunten... så mycket kärlek och mat och allt de får hela tiden!

Fifi sa...

Elly är oftast en väldigt nöjd bäbi. Så länge hon får vara nära vill säga. Jag förstår precis vad du menar, för så var der när Elly var mindre, hon skulle alltid vara i famnen, la jag henne ifrån mig skrek hon och nej, jag kan inte låta henne ligga och skrika. Babysittern funkade korta stunder, annars var det sjal/bärsele som gällde. Nu när hon är större går det att lägga henne lite längre stunder i babygymmet medan jag tex lagar mat, fast det beror ganska mkt på hennes humör och grad av trötthet. Och nu har hon börjat åla sig, så man måste passa henne på ett annat sätt.

Så ja, jag vet vad du menar med att bo i soffan :)

Dalkullan sa...

Gör honom till ett sjalbarn vettja!
Edith var precis sådär gnällig, hela tiden. Men så började jag använda sjal, en trikåsjal, och sen blev allt bra. Hon bodde i den i tre månader ungefär, men då kunde jag ju göra en hel under tiden också.

jos sa...

Har för mig att Nico också hade en såndär period, och ja, ibland vill man ju faktiskt hinna lite mer än att bara mysa. Hoppas han lugnar sig snart!

Lisa sa...

Josefine: Ja det är verkligen himla enerverande mellan varven, men jag antar att vi bara varit lite bortskämda med Kajsa.

Fifi: Skönt att höra att det verkar vara rätt vanligt med den här till synes obefogade gnälligheten. Det är lätt att tro att det är nåt knas, speciellt när jag är så främmande för det. Med Kajsa var det aldrig några krusiduller.

Dalkullan: Du förespråkar verkligen bärsjalen märker jag. Jag blir onekligen mer och mer sugen på att klicka hem en.

Jos: Ja man vill ju det, det känns inte superkul att bara se hur dammtussarna blir större och större i takt med att tvättberget växer.

Dalkullan sa...

Ja, jag är verkligen en förespråkare för sjal. Läs här: http://www.sjalbarn.se/?page_id=15

Fröken K sa...

Min äldste pojk var också väldigt krävande på uppmärksamhet när han var ny på jorden. Ständig kroppskontakt, sov bara typ max en kvart åt gången om man lade ner honom någonstans. Han köpte inte ens bärselen, det var precis som att han förstod att han hamnade i den för att jag ville fokusera på andra saker, och det gillades inte. Med lillebror nu är det lite annorlunda. Så fascinerande att det är så himla olika från första andetaget på något vis!
Och jag förstår dig, man kan bli gaaaalen.