2011-10-14

Ett långt inlägg om att inte vara nöjd.

Det här med valet av förskola är ju inte helt enkelt. Tydligen.
Ni minns hur jag skrev för nån vecka sen om förskolan Kajsa skulle börja på, det ruffiga 70-talsdagiset jag tyckte verkade så himla bra trots att det inte sett skymten av en renovering på en sisådär 30 år. Ni vet det.
Nu har hon börjat där, eller inskolningen är avklarad i allafall.
De första två dagarna var det M som var med henne på inskolningen, dag tre var det min tur, så vi bägge kunde kolla in hur det var liksom.
Och jag kan inte riktigt sätta finger på varför, men det var nåt som gjorde att jag inte riktigt trivdes på det där stället.

Jag vet inte riktigt vad jag kan vänta mig av en förskola annat än att jämföra med Kajsas tidigare som vi ju älskade. Där välkomnade dom oss vid dörren, småpratade lite och väl inne på avdelningen satt det nån pedagog och läste för barnen, en annan tröstade och så var det en skara barn som lekte själva lite huller om buller. Under sångstunden skrattades det och stämningen var gemytlig och jag fick ofta känslan att jag skulle vilja stanna kvar.
Men här alltså. Ingen pedagog som leker med barnen, ingen som småpratar eller över huvudtaget inte det minsta personligt. Under de tre timmar jag var där hörde jag inget skratt från någon av pedagogerna, jag tror knappt de drog på smilbanden. (Okej här kanske jag överdriver lite.)
Det kändes som de arbetar på rutin, de gör det de ska men inte mycket mer och saknar helt känsla för hur man med varm hand tar hand om barn.

Men alltså jag vet ju inte. Har bara varit med tre timmar under en förmiddag, men M fick samma intryck.
Och så kan man ju tänka att det är ju inte vi som ska gå på förskolan heller, det är ju ändå hur Kajsa verkar trivas som måste räknas. Och jovisst. Ska vi gå på det så är det inga bekymmer, hon piper iväg in och börjar leka utan att vända sig om efter oss. Verkar trivas fint alltså.
Men ändå. Min magkänsla, den måste väl ändå vara av betydelse här? Jag kan väl inte bara låta det bero att jag har en liten, liten klump i magen när jag lämnar henne där för att förskolan känns så nedrans grå och tråkig och för att personalen skulle pensionerats i samma veva som förskolan byggdes?
Men så tänker jag att 80 ungar som går där kan väl inte ha fel? Kan det verkligen vara så illa som jag målat upp?
Också vidare att det kanske är just därför jag upplever stämningen som så opersonlig, att det är en så stor förskola med många ungar och många pedagoger?

Alltså fy fan för att vara vuxen och veta hur man ska göra i såna här lägen. Jagvillinte! Helst vill jag sticka huvudet i sanden och låtsas som att jag trivs och att allt är frid och fröjd. Glömma magkänslan. Inte minst för att slippa ringa till den där handläggaren på kommunen och styra och ställa ännu mer, har gjort det tillräckligt kan jag tycka. Och alldeles säkert tycker hon detsamma.

Men faktum kvarstår. Jag vill att min dotter ska trivas och jag vill att vi ska kunna lämna henne där och veta att hon har det bra.

Därför. Vi ringde och ställde henne i omplaceringskö. Dock kommer det ta lång tid innan hon får plats, men ändå.
Nu känner jag mig så där som en stökig bångstyrig morsa som aldrig är nöjd. Men fy farao vad nöjd jag känner mig att vi vågade ha högre krav. Att vi inte nöjde oss.

8 kommentarer:

Cat sa...

Skitbra! Julians första dagis var sådär stort och opersonligt. De kunde lämna barn ensamma på skötbordet för att hälsa på oss föräldrar när vi hämtade, mamma (som jobbade mittemot) såg hur de pressade ner en handduk över huvudet på Julle när han var ledsen. Då sa vi ifrån och bytte.

Nu har barnen bytt igen och jag kände sådär som du... Vi och barnen älskade det gamla stället, det nya var inte alls lika bra. Fast jag ändrade uppfattning efter ett par dagar. Personalen är skitbra, ler, skrattar, lyssnar och frågar tom hur det är med mig som är sjukskriven. Bäst av allt är att det finns hela tre män i personalen.

Nu blev det här en novell om mig och mitt när jag egentligen bara ville säga att barn kan behöva rutiner, men det ska inte gå på rutin att ta hand om dem. Så bra och modigt gjort!

Johanna sa...

Men ÅH vad bra gjort! Självklart ska det kännas rätt, och inte bara för lillans skull, utan också för att ni inte ska gå runt och ha dåligt samvete och undra om det är bra nog.

Sandra sa...

Ja helt rätt! Det måste ju kännas rätt!

jos sa...

Klart man inte ska nöja sig om det inte känns bra! Barn är ju rätt bra på att anpassa sig, så man får ju liksom ställa krav åt dem. Sen får man verka hur omständig som helst! Bra att ni vågade!

Lotta sa...

Bra gjort!! Jag gick med den där klumpen i två år. Det var två år för länge!! När vi bytte dagis blommade Saga verkligen upp!!! Man ska lita på magkänslan.

Muerta sa...

Jag tycker att ni gjorde helt rätt! Och skulle det inom den närmsta framtiden visa sig att ni blir jättenöjda så är det väl bara att kliva ur omplaceringskön? NI måste ju känna er trygga med att hon är där hela dagarna.

Fröken K sa...

Det var helt rätt tycker jag, tror att det är bra att gå på den där magkänslan. Och en bra måttstock det där med skratten också, eller avsaknad av skratt då. Jag skulle inte vilja jobba på ett ställe där man snålar med smajlen, humor och värme är liksom A och O känns det som för att ha nån chans till att driva en bra verksamhet, det mest basala.

Lisa sa...

Tack hörni, ni är så rara! Älskar all pepp man får över bloggen!

Det var nog det där med skratten som avgjorde det hela. Vem vill vara på ett ställe där man inte ler och skrattar? (Okej, här överdriver jag nog en del, men vi såg verkligen ingen skratta när vi var där.)
Jag sa till M att "men ååh, tänk om våran sprudlande glada Kajsa som alltid skrattar och är glad (nåja) plötsligt slutar upp med det?"
Och som du säger Muerta, så vi kan ju ändra uppfattning och då är det ju bara att hoppa av kön.