Jag får ibland sagt till mig att "
nämen stackars dig, känner du dig inte låst?" eller "
men gud så tråkigt!" när jag säger att jag inte har någon bil och således inte kan ta mig någonstans.
Vi har bara har en bil som vi turas om att använda. När Kajsa ska till förskolan så har jag den, när vi är hemma därifrån så har M den. Det inger inte så mycket spontanitet i att ha det så här, det gör det inte.
Fast om det skulle vara synd om mig bara för att jag inte har tillgång till bil några gånger i veckan, det tycker jag är en rätt stor överdrift. Som om jag vore oförmögen att påverka mitt eget liv. För ärligt talat, hade jag lidit av att inte kunna åka in till stan vissa dagar, om jag hade känt mig fängslad och bunden till hemmet, ja då hade vi skaffat oss en bil till. Eller mer rätt: då hade M tagit bussen till jobbet
varje dag.
Men ärligt, vad ska jag i stan att göra? Det fanns en tid då jag älskade att strosa runt på stan, ta en lunch ihop med någon kompis eller sitta en eftermiddag inne på ett café och dricka kaffe och prata i evigheter. Men tiderna förändras ju.
Vill jag göra det nu så får jag i vilket fall vänta tills M kommer hem från jobbet så jag får göra allt det där i lugn och ro. Det spelar liksom ingen roll om vi bor ett stenkast ifrån centrum eller två mil därifrån.
Det finns säkert supermorsor som kan gå på cafeér med sina ungar, det kunde jag med när jag bara hade Kajsa som låg och sov i vagnen.
Men nu, med två ungar varav den ena leker rövare - hahahaHohojaja säger jag om det. Det skulle väl för all del gå, jag hatar att begränsa mig bara för att jag tänker att det inte går. Men till vilken bekostnad då? Att fara upp och ner från stolen och passa på barn medan kaffet svalnar och man knappt hunnit fråga hur vännen mår innan man bryter ihop och går där ifrån. Inte så himla värt om ni frågar mig.
Däremot de dagar jag har bilden, då försöker jag tajma in nån lekdejt antingen här eller hemma hos nån annan där Kajsa kan leka fritt ihop med en kompis medan jag kan dricka kaffe och prata skit och bara slå ett getöga på ungen då och då.
Som sagt, tiderna förändras. Mitt liv nu mera har kommit att kretsa kring blöjbyten, trampa på legobitar, plocka upp pusselbitar, gå promenader och kanske baka lite emellanåt.
Roligare än så blir det inte, men ni ska bara veta hur mycket kärlek jag får varje dag. Hur mycket jag skrattar och känner mig behövd och älskad.
Jag trivs i hemmets vrå, jag kan gå hemma och lalla i pyjamasbyxor flera dagar i sträck utan att jag känner att jag har tråkigt, dagarna rusar förbi ändå.
Så nej, det är inte synd om mig. Inte det minsta faktiskt.
Tiden kommer då jag känner att jag aldrig kommer vara hemma så mycket som jag vill. Det är sena eftermiddagar/kvällar på jobbet, stressa för att hämta ungar på dagis, stressa hem för att få ihop en middag, bada ungar, läsa saga och sen nattinatt. Och så eventuellt lite helgarbete på det också.
Givetvis kommer stunder då jag sliter mitt hår i förtvivlan, då jag inget hellre önskar än att bara få lämna hemmet och börja arbeta igen, låta Martin ta allt ansvar här hemma. Men den stunden den kommer den också, när jag får komma hem till ett uppdukat middagsbord. Fram till dess tänker jag njuta och vara tacksam över all den tid vi faktiskt får med våra ungar.
Och ehm, jag vet egentligen inte alls vart jag ville komma med det här. Jag fick bara höra det där "men din stackare, vad ska du göra då?" När jag sa att jag inte hade någon bil idag. Blev lite trött bara.