Jag hoppas att det var en engångsföreteelse, en hej-då-världens-finaste-lockar-kom-snart-igen-grej liksom. Tänker att det skulle uppstå en rätt pinsam situation om jag fortsätter grina varenda gång Kajsa ska till frisören, antar att en viss dotter skulle skämmas rätt mycket för mig då.
Men ändå, lockarna. Fast det var oundvikligt, håret var tvunget att kapas av. Det var liksom dubbelt så långt i nacken som på sidorna och inga lockar i världen är fina i ett hår som är stripigare än stripigast.
Hur det blev behöver vi inte gå in på. Tänk er valfri bror av bröderna hårdrock på en Maidenkonsert så har ni svaret på hur stilla Kajsa (inte) satt med huvudet..
8 kommentarer:
Åh jag förstår dig, vilka underbara lockar!
Ja, snyft! Hoppas hoppas hoppas att jag inte klippte bort dem för gott nu..
Åh, jag vet precis hur det känns. Jag grät en skvätt när vi klippte av Vides lugg också. Hade till och med enormt svårt att gå till soptunnan med de små hårtestarna. Kände mig mer än lovligt löjlig, men jag tror att man får vara det? Jag tycker vi säger så.
Haha modigt av dig ändå!
Vill inte skrämma dig men, mamma gjorde det där klippet på mig när jag var typ 3. Då var det bye, bye gyllene korkskruvar och sen såg jag aldrig skymten av dem igen. Håller tummarna för att Kajsas gör comeback istället! :-)
Regnsjuk: Jamen eller hur! Jag funderade nästan ett slag på om jag skulle lägga de små lockarna i en ask och spara, men så insåg jag mina begränsningar. =)
Johanna: Ja vras, det kan jag nog hålla med om. Hehe,
Fröken K: Oh no! Nu har hon iaf lite lockar kvar, och jag hoppas hoppas att de växer ut annars kommer jag aldrig förlåta mig själv.
Påminn mig inte...kanske dottern min också skulle behöva sig en omgång? usch...orkar inte tänka på det.
Trillingnöten: Haha sorry. Nä det är fasen inte lätt när huvudet far åt alla håll, samtidkigt känns det onödigt att gå till en frissa..
Skicka en kommentar