Jag får ibland sagt till mig att "nämen stackars dig, känner du dig inte låst?" eller "men gud så tråkigt!" när jag säger att jag inte har någon bil och således inte kan ta mig någonstans.
Vi har bara har en bil som vi turas om att använda. När Kajsa ska till förskolan så har jag den, när vi är hemma därifrån så har M den. Det inger inte så mycket spontanitet i att ha det så här, det gör det inte.
Fast om det skulle vara synd om mig bara för att jag inte har tillgång till bil några gånger i veckan, det tycker jag är en rätt stor överdrift. Som om jag vore oförmögen att påverka mitt eget liv. För ärligt talat, hade jag lidit av att inte kunna åka in till stan vissa dagar, om jag hade känt mig fängslad och bunden till hemmet, ja då hade vi skaffat oss en bil till. Eller mer rätt: då hade M tagit bussen till jobbet varje dag.
Men ärligt, vad ska jag i stan att göra? Det fanns en tid då jag älskade att strosa runt på stan, ta en lunch ihop med någon kompis eller sitta en eftermiddag inne på ett café och dricka kaffe och prata i evigheter. Men tiderna förändras ju.
Vill jag göra det nu så får jag i vilket fall vänta tills M kommer hem från jobbet så jag får göra allt det där i lugn och ro. Det spelar liksom ingen roll om vi bor ett stenkast ifrån centrum eller två mil därifrån.
Det finns säkert supermorsor som kan gå på cafeér med sina ungar, det kunde jag med när jag bara hade Kajsa som låg och sov i vagnen.
Men nu, med två ungar varav den ena leker rövare - hahahaHohojaja säger jag om det. Det skulle väl för all del gå, jag hatar att begränsa mig bara för att jag tänker att det inte går. Men till vilken bekostnad då? Att fara upp och ner från stolen och passa på barn medan kaffet svalnar och man knappt hunnit fråga hur vännen mår innan man bryter ihop och går där ifrån. Inte så himla värt om ni frågar mig.
Däremot de dagar jag har bilden, då försöker jag tajma in nån lekdejt antingen här eller hemma hos nån annan där Kajsa kan leka fritt ihop med en kompis medan jag kan dricka kaffe och prata skit och bara slå ett getöga på ungen då och då.
Som sagt, tiderna förändras. Mitt liv nu mera har kommit att kretsa kring blöjbyten, trampa på legobitar, plocka upp pusselbitar, gå promenader och kanske baka lite emellanåt.
Roligare än så blir det inte, men ni ska bara veta hur mycket kärlek jag får varje dag. Hur mycket jag skrattar och känner mig behövd och älskad.
Jag trivs i hemmets vrå, jag kan gå hemma och lalla i pyjamasbyxor flera dagar i sträck utan att jag känner att jag har tråkigt, dagarna rusar förbi ändå.
Så nej, det är inte synd om mig. Inte det minsta faktiskt.
Tiden kommer då jag känner att jag aldrig kommer vara hemma så mycket som jag vill. Det är sena eftermiddagar/kvällar på jobbet, stressa för att hämta ungar på dagis, stressa hem för att få ihop en middag, bada ungar, läsa saga och sen nattinatt. Och så eventuellt lite helgarbete på det också.
Givetvis kommer stunder då jag sliter mitt hår i förtvivlan, då jag inget hellre önskar än att bara få lämna hemmet och börja arbeta igen, låta Martin ta allt ansvar här hemma. Men den stunden den kommer den också, när jag får komma hem till ett uppdukat middagsbord. Fram till dess tänker jag njuta och vara tacksam över all den tid vi faktiskt får med våra ungar.
Och ehm, jag vet egentligen inte alls vart jag ville komma med det här. Jag fick bara höra det där "men din stackare, vad ska du göra då?" När jag sa att jag inte hade någon bil idag. Blev lite trött bara.
14 kommentarer:
Det är lite tragiskt, hur vissa blir så beroende av sin bil. Man kan ha ett ganska bra liv utan också. Till exempel så är det ju faktiskt skitskoj att cykla! :)
Och skulle du få heeeelpanik så finns det ju buss! ;o) Ska jag vara ärlig så är jag riktigt avis på dig.
Glömde säga att det spelar ingen roll att du glömt att fota...det finns tidatt fixa och planera ändå även om växterna börjar komma upp. :o)
Vi bor också en bit från centrum -inte gångavstånd ens om man tar en långpromenad. Men jag håller med dig till fullo, vad ska man dit o göra med 2 ungar. Det är ingen njutning att varken ta en kopp kaffe eller gå i affärer och få hålla koll på dem. Då är det skönare att vara hemma på gården och låta dem leka av sig i lugn o ro.
Men mina hemmadagar är ju över. :( Saknar dem. Å andra sidan så får man fasligt mkt gjort på jobbet a la betala räkningar, svara på mail etc... så den biten slipper man hålla på med hemma. Då är det bara familjen för hela slanten. :)
Å andra sidan har vi 2 bilar så jag klagar inte, men jag utnyttjar sällan det här åka iväg o fika/shoppa...
Vad läskigt snobbigt. Synd är det om folk som inte har tak över huvudet eller mat att äta. Synd om en för att man BARA har EN bil?! Herregud.
Och lite synd om mig oxå som har mat men inte kan äta och bara spyr och grinar ;)
Christel: Exakt! Jag drömmer om en sån där Cargobike aka Christianiacykel, med stor låda därfram där ungarna kan sitta. Herre, som jag skulle cykla! =)
Lotta: Ja, eller fina grannar. Anledningen till att M tar bussen är ju att det är lite lättare för honom att passa tider än när man har två korvar samt kånka på och av en dubbelvagn. Men det går ju givetvis.
Okej, så himla bra då, för jag minns som sagt inte vad det är för färger i rabbatten längre (allså den längst gången upp till huset)
Sus: Ungarna lär ju helt klart trivas bättre hemma än jäkta omkring med en vimsig morsa på stan liksom.
Vi har länge pratat om att skaffa två bilar, men inser att den nog mest skulle stå och kosta pengar just därför att jag so sagt ändå inte tar mig in till stan. Blir sånt stort projekt ju.
D T: Jag tror inte att det är något snobbigt menat alls egentligen, bara av välmening men det blir så himla fel. Som sagt, skulle jag lida av det så kan jag ju också påverka min situation.
Och hehe, ja dig är det synd om! Har du testat att göra smootie att dricka? Då får du ju i dig näring samtidigt som det kanske är lite lättare att få i sig..
Då du beskriver dina dagar tycker jag helt klart att du verkar ha det riktigt bra! Och som du säger, man prioriterar annorlunda när man fått barn. Som min kompis (utan barn) som gärna vill slänga kommentarer som "Ja man behöver väl få vara med vuxna ett tag och inte bara barn" och likande som att jag borde vilja komma hemifrån utan W. Men det vill jag inte. Jag trivs himla bra hemma med W och ska jag någonstans tar jag helst med mig honom. Visst kan en timmes egentid vara himla bra ibland, men jag sitter inte och längtar bort. Och gå på krogen, de är inte alls vad jag kallar helgnöje nu mera!
Vi har bara en bil - och det är mest sambon som har den. Vi bor där det finns bra tågförbindelser även om vi bor ute på landet. Jag åker tåg minst 14 mil varje dag och det funkar alldeles utmärkt.
Jag har körkort - men gillar inte det minsta att köra bil, åker väldigt mycket hellre med som passagerare. Men det är klart att det är skönt att den finns när man väl är beroende av den. Men det händer inte så ofta faktiskt, ben & kollektivtrafik funkar fint.
Jag förstår dig; orka packa in två kids i en bil och åka in till stan jämt och ständigt. Jag gick ofta på stan förr, men nu känns det smidigare att bara ta en promenad i Slottsskogen med E i vagnen. Dessutom gör det att jag inte shoppar en massa kläder jag inte behöver.
Något jag tycker är lite konstigt är att folk ibland tar för givet att vi har bil, för det har vi nämligen inte och man klarar sig faktiskt bra utan, särskilt när man bor i stan!
Jag förstår att du reagerar. Och jag orkar inte ens gå och fika med ett barn. Jag tänker att med två barn kommer jag aldrig lämna hemmet. Men det är ju okej. För det är som du skriver, rätt skönt att vara hemma.
Vi har inte heller bil. Men äuhm, vi bor 400 meter från tunnelbanan så jag ska inte ens ge mig in i den diskussionen.
Bra skriver annars. Det här med att livet förändras är så himla stort och viktigt, men alla förstår ju inte det.
Nä den typen av utflykter med barn klarar jag mig också utan. Vi kände att vi var tvugna att ha två bilar under hösten eftersom Jon har dom tiderna han har, men nu till våren kommer vi ställa av den ena.
Det där "bara sticka iväg och göra något en stund" känns ju sällan så spontant iallafall eftersom man först måste packa en miljard grejer (och troligtvis vända minst en gång för att man glömt snuttis eller whatever)..
Maria: Ja det är så himla lätt att säga såna saker när man själv inte har barn, och så en dag så sitter dem där själva med bajsblöjor att byta, kräk att torka och bebisar att trösta, då kan dem ju se hur kul det är att vara ute på stan liksom.
För mig är det förvisso viktigt att komma bort och iväg från hemmet på egen hand ibland och låta Martin ro hela skutan iland med matningar och nattningar, jag tror jag skulle bli helt koko i huvudet annars om jag inte fick lite ensamtid med mina vänner, men alla är vi ju olika tack och lov. =)
Tina: Ja med benen kommer man långt, dock inte här ute i skogarna, men jag fattar vart du vill komma. I många lägen (som här) är det bara himla onödigt med två bilar (okej att jag ibland måste påminna mig själv om det men..) det är ju både dyrt och illa för miljön liksom..
Fifi: Exakt! Ofta är jag liksom tjutfärdig när väl kommit ut från den där dörren och har tröttnat på allt vad utflykter heter redan då, så då stannar vi hellre hemma.
Vad konstigt det är! Varför måste man ha bil för? I synnerhet när man bor mitt i stan. Sanslöst dyrt ju, både med p-avgifter och vägskatter (fast det kanske bara är i Stockholm iofs?) och framförallt himla bökigt att ta sig fram i en storstad.
Dalkullan: Hehe nä det är inget jag rekommenderar faktiskt. Jag menar, vi bröt ju ihop på Ikea och då var vi ändå två stycken vuxna. Så fika själv med två ungar - dont think so.
Jos: Jamen precis, och som sagt, ofta har man nju hunnit tröttna på att utflykta sig redan innan man hunnit ut till bilen..
Skicka en kommentar