Men alltså ser ni vad det här är? Ja förutom en väldigt söt bebis bakom de där gölliga händerna då.
Det är en bebis som har storlek 74/80 i sin pyjamas men endast är fyra månader gammal (ung), vilket jag insåg efter att ha läst om smakispremiär hos Muerta. Eftersom det bara skiljer en dag mellan hennes Bruno och Vidar måste han alltså passerat 4-månadersgränsen igår. (Bra tidsuppfattning där.) Och hallå smakisdags. SMAKISDAGS! Utan att jag ens reflekterat över det. Med Kajsa såg jag liksom fram emot matpremiären flera veckor innan det var dags, och på pricken då hon blev fyra månader satt vi där under glada tillrop och tittade när hon kletade morotspureé precis överallt.
Nu ba: Nä men redan?
Alltså herrn får nog vänta lite med andra smakupplevelser än ersättning, tror inte han, eller okej, jag är riktigt redo...
5 kommentarer:
Haha det är rätt kul det där med vilken skillnad det är med nr. 1 och nr. 2. Min vän som precis fått sin tvåa tyckte att hon knappt märkte av graviditeten, hon hade liksom så fullt upp redan! ;)
Det är skillnad mellan ettan och tvåan. Med ettan bara längtar man efter alla nya händelser, att de ska lära sig nya saker osv. Tvåan vill man gärna ha kvar som bebisar lite längre. Amelie var nog 6 månader när vi började med smakisar till henne. Det är fortfarande lite likadant. När Julian var 3 var han ju stoooor! Amelie är fortfarande min bebis (även om jag försöker behandla dem likadant efter deras förutsättningar) :)
Jag kan tänka mig att man vill hålla kvar tiden lite...
Tror det är ett ganska vanligt fenomen med andra barnet.. :)
Jag är likadan med min 3-åring. Han är liiiten juh. "Jag är inte liten jag är STOOOR" vrålar han då. :)
Jag tycker många syskon säger det där. Första barnet lyckades med det mesta, att få sin vilja igenom. Minstingen kom inte alls undan med lika mycket. Dels för att man vet hur det fungerar och för att h*n ju är liiiten. :)
Maria: Jamen exakt så var det för mig också! Men Kajsa ba: Men herrejävlagud, jag jag vara på smällen hela livet, eller? Och med Vidar hann jag knappt reflektera över det. (Nåja, om man bortser från illamående, foglossning och otmymplig som en jävla säl, det vill säga..) Hade liksom röven full ändå.
Cat: Vem har sagt att Vidar ska bli stor, va? Han ska inte bli stor! Han ska vara min lilla gölliga bebis förjämnan som jag kan kalla för tjockis och nafsa på hans fötter. Maken på trams att han inte kommer vara bebis för all framtid. ;)
Miss UD: Ja det vill man verkligen, tiden går alldeles för snabbt!
Sus: Precis, jag tror det kommer fortsätta så där tills de blir ordentligt stora. Vilket nog kommer reta gallfeber på lillebror vartefter. Haha
Skicka en kommentar