Igår vankades det gomiddag hos fina vänner. Indiskt. Himla gott och trevligt och allt sånt där.
Vi är tre par kompisar som alla har ungar i samma ålder, det blir med andra ord rätt mycket bajs, kräk, rutiner och annat småbarnsrelaterat som avverkas.
Först ut: Bajs. Bajsfester och såna saker, vilka ungar som lyckats bajsa ner sig mest.
Vi ba: Än så länge har V inte bidragit med nån riktig bajsfest. (Jaja jag vet, trevlighetsfaktorn på det osv osv, men vad fan.)
Tio minuter senare när jag lyfter upp V ur babysittern: Raketbajs. På hela ryggen. Tvätta och låna pyjamas. Check.
Sen sa vi visst också att det ju var ett under att vi lyckas ses så här i vintersjuketider utan att nån av ungarna var sjuka, och att alla klarat sig undan vinterkräkis hittills Jag sa bestämt också att K aldrig haft magsjuka. Fem minuter (FEM MINUTER) senare vaknar K och är lite ynklig, hickar lite också: Kräk.
Inte nån kaskad eller så, mest en liten rapkräk. Men ändå. Paniken var ett faktum.
Jag sprang mest runt och ingav nog ett smått hysteriskt intryck. Samlade ihop alla grejer (och det är inte lite det, när man ska iväg några timmar med två ungar på middag) klä på ungar, tacka för sig och be om ursäkt (ja, jag vet att man inte kan rå för det, men man känner sig lätt skyldig när ens unge med största sannolikhet just bidragit till att två familjer får torka kräk de kommande dagarna.) och packa ner trötta och förvirrade barn i vagnen och påbörja promenaden hem.
Vänta. Ge lite vatten. Lite russin. Vad kommer upp?
Lägga oss för att sova. Vi sov. Vi vaknade. Inget mera kräk. Än.
Phju.
Vi hann åtminstone med en trerätters med tillhörande vin, så om kräket fortsätter hålla sig borta både här och hos de andra familjerna blir alltså betyget på kvällen rätt högt ändå.
9 kommentarer:
Tänk vad snabbt det kan vända. Ena sekunden har man så trevligt och i andra packar man ihop sig för att åka hem i panik! De små kan verkligen överraska!
Men vad trevligt det lät det där med vänner med barn i samma ålder. Och sen mindre trevligt när ungarna bestämmer sig för att visa sina mindre bra sidor.
Alltså hoppas det inte var någon kräksjuka nu!
Haha, låter lite panikartat men väldigt trevligt ändå! Hoppas INTE det var vinterkräken, den klarar man ju sig gärna utan.
Hahaha, man ska ALDRIG säga såna där saker för då kommer de att bli verklighet!
Vad skönt att det inte kommit någon mer kräka! Jag tror (och håller alla tummar för) att det var något annat. Som sagt, alla gånger vi haft har det verkligen sköljt ur dom första gångerna. Sådär så att man verkligen förstår varför det kallas kaskadspya.. Men tajmingen var verkligen förbluffande, precis när vi pratade om det liksom. Mycket märkligt.
Åh fy, jag skulle få tokpanik. Hoppashoppas att ni slipper undan kräket nu!
Maria: Jamen preics. Man vet aldrig vad som ska hända när man har småttingar. Vi hade just suttit och sagt också att det alltid flöt på så bra när vi ses, att alla ungar sover så bra när de somnat. Jorosåatte..
Dalkullan: Älskar att vi har så fina vänner som alla har två ungar vardera i samma ålder. Mycket bra!
Johanna: Panik var det, jag och M sporang omkring som yra höns medan de andra försökte vara så behjälpliga som möjligt samtidigt som de försökte hålla sig bora. Haha
Trillingnöten: Alltså jag VET ju det, sjukt dumt att göra det!
Jos: Ja det verkar ju tack och lov inte bli nåt utav det tack och lov. Håller tummarna för att det vad det nu än var inte smittade över till er.
Regnsjuk: Ja fy sjutton, roligare saker kan man ju absolut tänka sig att göra än att torka kräk..
Det där med att jinxa alltså...
Mm jag ska aldrig mer jinxa. Det slår liksom aldrig fel, sjukt märkligt!
Skicka en kommentar