När polletten trillar ner.

Jo det här med att föräldrar lurar i sina barn saker för att de anser att de inte är riktigt mogna att höra sanningen, eller som i mitt fall: bara att ha en lat (smart?) farsa. Och inte inse att man blivit lurad förrens i vuxen ålder. Himla roligt.

Jag minns till exempel när jag var barn, hur min pappa bad mig hämta vad-det-nu-kan-vara, säg hans snusdosa.
"Snälla Lisa, har du lust att hämta min snusdosa inne i huset. Jag tar tid!" (När vi var ute i sommarstugan.)
Och jag minns hur det brann om mina barfotade fötter när jag sprang snabbt, snabbt där över gruset. Hur jag flåsande kom tillbaka med den där snusdosan och ivrigt frågade pappa hur snabbt det hade gått. Han kollade på klockan och så sa han "Det där var snabbt, riktigt snabbt! 30 sekunder!" Och jag blev så där lagom impad och sa att "det kommer gå snabbare nästa gång!"

Det där glömdes med tiden bort och jag ägnade inte det där en tanke tills för några år sedan då det gick upp för mig att han ju inte alls kollade på den där klockan. Han tog med största sannolikhet en svälj ur sin öl där vid grillen, rätt nöjd över sin egen briljans och när jag kom tillbaka låtsades han som att han suttit med blicken på klockan under hela min frånvaro, bara för att sedan slänga ur sig en tid han tyckte lät rimlig.
Himla smart knep måste jag säga. Synd bara att ingen egentligen vet mitt personbästa, jag som sprang så tappert där över grusgången varje gång.

Min kompis skrattade åt mig när jag berättade det där. Men så tänkte han efter och insåg att han nog också blivit rätt lurad som barn. Familjens kattungar till exempel, de hamnade nog aldrig på den där fina bondgården där katterna kunde springa fritt och leva lyckliga i alla sina dar som hans mamma tutat i honom. Snarare hamnade dom hos veterinären eftersom familjen inte kunde ta hand om alla små missar. Stackars små katter. Och stackars min kompis som trodde att hans små kompisar levde lyx i kattparadiset där på bondgården och jagade tjocka råttor dagarna i ända när de i själva verket var rätt stendöda.


Och apropå egentligen ingenting (eller kanske apropå att inte fatta något) så känner jag ett behov att berätta om ett språkligt missförstånd. Mest för att jag tycker det är lite märkligt att ingen annan missförstått ordets betydelse.
När jag var kanske 13-14 år satt vi och kollade på tv jag och min familj. På nyheterna pratade de om alla bränder som härjade i fjol, och jag bara: "Men alltså, var ligger det där Fjol egentligen, det händer ju liksom väldigt mycket där.."
Jamen på rikt! SÅ himla konstigt är det väl ändå inte att tänka att fjol är ett ställe, och inget som hände förra året?

*Vill inte framstå som norra Europas mest korkade tonåring*