2011-10-08

När polletten trillar ner.

Jo det här med att föräldrar lurar i sina barn saker för att de anser att de inte är riktigt mogna att höra sanningen, eller som i mitt fall: bara att ha en lat (smart?) farsa. Och inte inse att man blivit lurad förrens i vuxen ålder. Himla roligt.

Jag minns till exempel när jag var barn, hur min pappa bad mig hämta vad-det-nu-kan-vara, säg hans snusdosa.
"Snälla Lisa, har du lust att hämta min snusdosa inne i huset. Jag tar tid!" (När vi var ute i sommarstugan.)
Och jag minns hur det brann om mina barfotade fötter när jag sprang snabbt, snabbt där över gruset. Hur jag flåsande kom tillbaka med den där snusdosan och ivrigt frågade pappa hur snabbt det hade gått. Han kollade på klockan och så sa han "Det där var snabbt, riktigt snabbt! 30 sekunder!" Och jag blev så där lagom impad och sa att "det kommer gå snabbare nästa gång!"

Det där glömdes med tiden bort och jag ägnade inte det där en tanke tills för några år sedan då det gick upp för mig att han ju inte alls kollade på den där klockan. Han tog med största sannolikhet en svälj ur sin öl där vid grillen, rätt nöjd över sin egen briljans och när jag kom tillbaka låtsades han som att han suttit med blicken på klockan under hela min frånvaro, bara för att sedan slänga ur sig en tid han tyckte lät rimlig.
Himla smart knep måste jag säga. Synd bara att ingen egentligen vet mitt personbästa, jag som sprang så tappert där över grusgången varje gång.

Min kompis skrattade åt mig när jag berättade det där. Men så tänkte han efter och insåg att han nog också blivit rätt lurad som barn. Familjens kattungar till exempel, de hamnade nog aldrig på den där fina bondgården där katterna kunde springa fritt och leva lyckliga i alla sina dar som hans mamma tutat i honom. Snarare hamnade dom hos veterinären eftersom familjen inte kunde ta hand om alla små missar. Stackars små katter. Och stackars min kompis som trodde att hans små kompisar levde lyx i kattparadiset där på bondgården och jagade tjocka råttor dagarna i ända när de i själva verket var rätt stendöda.


Och apropå egentligen ingenting (eller kanske apropå att inte fatta något) så känner jag ett behov att berätta om ett språkligt missförstånd. Mest för att jag tycker det är lite märkligt att ingen annan missförstått ordets betydelse.
När jag var kanske 13-14 år satt vi och kollade på tv jag och min familj. På nyheterna pratade de om alla bränder som härjade i fjol, och jag bara: "Men alltså, var ligger det där Fjol egentligen, det händer ju liksom väldigt mycket där.."
Jamen på rikt! himla konstigt är det väl ändå inte att tänka att fjol är ett ställe, och inget som hände förra året?

*Vill inte framstå som norra Europas mest korkade tonåring*

4 kommentarer:

Anonym sa...

Eller hur? Jag brukar i trötta fall hålla tävling med mina 3 barn om vem som sopar utegolvet snabbast. 1:a pris glasspinne. 2:a pris glasspinne. 3:e pris glasspinne. Det funkar lika bra varje gång :)
Fin blogg du har förresten, hittade dig via Annika. Ha det bra!/Julia

Johanna sa...

Haha, själv stod jag och fiskade med kastspö skitlänge på bryggan vid sommarstugan, innan jag frågade pappa hur fisken egentligen skulle fastna på det där draget. Då fick han erkänna att han hade tagit bort kroken! Kände mig mycket lurad :)

Lotta sa...

Hahahaha, i fjol!! :o)
Annar shar jag också blivit lurad mååååånga ggr med det där att ta tid....gör det dessutom själv med Jossan. ;o)

Lisa sa...

Julia: Tack för din kommentar! Nu vet jag inte vem Annika är, men alltid kul med nya besökare. =)
Ja men allt som underlättar för en själv och som ungarna tycker är kul är ju himla bra. Win win liksom.

Johanna: Åh vad fint! Ville han inte göra några fiskar illa? Eller tyckte han inte om att sätta mask på kroken? (Känner igen mig där i så fall.)

Lotta: Haha det ska jag allt säga till Jossan, att du minsann bara säger en hittepåtid. ;)