2011-12-21

Lucka 21, berätta om någon du älskar.

Alltså jag vet inte ja, Jag älskar ju mina ungar och M. Såklart. Och så älskar jag mina vänner, min mamma och pappa och mina bröder.
Men det finns bara en jag typ får frossbrytningar av när jag tänker att han skulle lämna mig (bortsett från ungarna alltså), han som är far till mina barn. På senare tid har jag liksom funderat lite på det där, utan att våga tänka tanken fullt ut, att vi någon gång kanske inte är vi längre. Idag känns det overkligt, men ingen kan någonsin veta. Det vet jag säkert nu, efter en skiljsmässa i vår närhet, en otippad sådan. Varannan vecka. Kan inte tänka tanken, och jag tänker inte göra det heller eftersom det är så väldigt overkligt. Det kommer aldrig hända. För det måste man ju ändå tänka, annars skulle man väl inte ha något att bygga vidare på, eller hur? Om man hela tiden skulle ha det gnagandes i bakhuvudet om vad som kan hända, vara rädd för kärleken.

Men att berätta om Martin, vet inte riktigt om jag kan göra honom rättvisa i ett blogginlägg. För mig är han underbar och vi passar varandra så väldigt bra, medan jag är ivrig och vill göra saker med detsamma vill han gärna tänka, klura och planera. Och tur är väl det tänker jag, annars hade det här hemma funnits massa halvdana projekt som jag fått för mig att dra igång mitt i natten. Samtidigt som det nog är rätt bra att han har mig också, annars hade saker aldrig blivit gjorda. Han kan också vara förbaskat tjurskallig mellan varven, och när han sätter den sidan till är han inte alls särskilt rolig att ha att göra med.
Men det bästa av allt, det är nog att han är en fantastisk pappa. Jag ser hans kärlek till ungarna varje gång han kommer hem från jobbet och Kajsa slänger sig i armarna på honom och skriker 'PAPPA, hej pappa!'

M med Kajsa 2009.

M med Vidar 2011.

7 kommentarer:

Johanna sa...

Så himla fint. Det är klart att man måste tänka att det aldrig kan ta slut, fastän man vet att man aldrig kan veta. Men även om det känns som att många skiljer sig, är det ju också väääldigt många som faktiskt håller ihop.

Härligt att ni har det så fint ihop!

Fröken K sa...

Ja fint! Och jag håller med, visst måste man våga tro på kärleken, på ett "vi" resten av livet, det hade ju vart för sorgligt om man gick och tänkte på statistiken för jämnan. Liksom menlöst. Heja tron på kärleken!

Fifi sa...

Åh, vad fint du skriver om M och kärleken till honom! Och ja, man måste våga tro att det kommer att hålla för alltid, något annat vore ju för sorgligt.

Duktiga Tjejen sa...

Gud vad jag älskar den sista bilden. Nu för andra gången ännu mer. Måste vara en av de finaste jag någonsin sett i temat kärlek/pappa-barn. Om ni inte har den förstorad på väggen måste ni fixa det ögonaböj!

Maria sa...

Så himla fint du skrivit om honom! Jag brukar också komma in på de där tankarna ibland och får världs-ont i magen, för man vet ju aldrig. Men jag tänker som dig att man utgår ifrån att det är för alltid, för så känns det ju nu!

Dalkullan sa...

Vad fint du skriver!
Och jag håller med alla andra. Man måste tänka att man alltid kommer hänga ihop. Hur ska man annars orka?

Lisa sa...

Johanna: Ja det är ju liksom det, man hör om alla som skiljer sig men inte de som faktiskt levt ihop i 50 år.

Fröken K: JA! Heja heja!

Fifi: Tack! Jamen visst är det så. Himla sorgligt om man inte vågade älska bara för alla risker liksom.

D T: Men tack! Jag älskar den och och har läng tänkt att jag ska skicka in den på framkallning (och förstoring)

Maria: Ja, jag förstår inte varför man ens ska hålla på att tänka på det när man inte ens behöver´t. Det där med att leva i nuet kanske man borde testan nån gång. ;)

Dalkullan: Exkat. Man skulle ju inte klara av ett förhållande alls då liksom.