En favoritlåt. Jag har ingen, eller rättare - jag har tusen. En för varje tillfälle. Men något melankoliskt, något som river upp känslor - det har alltid varit min tekopp.
Men okej. Jag struntar i Thåströms alla mästerliga alster, Eddie Vedders fantastiska texter eller Lars Winnerbäcks låtar som alltid funnits där.
Ska jag säga en så blir det den här:
När jag precis träffat M låg vi i hans rätt sunkiga soffa, i hans lägenhet inpyrd av cigarettrök och kollade på Pink Floyds Pulseturné fler gånger än jag kan minnas. Här om kvällen satte vi på den igen. Och det är magiskt, det är det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar