Han den där jag bor ihop med, himla charmig kille..

Jomen om julklappen då.
Vi hade en liten julklappsöppning vid frukosten på julaftonsmorgonen och jag fick en liten klapp som onekligen såg ut att innehålla en smyckesask. Jag blev sådär pirrig ni vet, och tänkte att 'minsann är det kanske ett sånt där namnarmband jag tjatat om?' Och öppnade det kanske paketet lite för ivrigt än vad som är okej för en 28-åring, men tji fick jag.
Det visade sig innehålla...
...


Tada:

En bacontvål.

Kul julklapp liksom, en tvål som ger en (mig) kväljningar för att den luktade eh, ja just det - bacon.
Efter mycket fnissande från min (33-åriga) killes sida gick han tillslut efter ännu en julklapp som visade sig innehålla världens bästa namnhalsband som för all del inte var ett armband, men det går ju att ordna. Som M sa "jag hörde ju att du sa armband, men jag tänkte att du sa fel och menade halsband."
Eh, jo men just det. Vi kör tydligen med tvärtomspråket här hemma, även oss vuxna emellan.