Jag ser en fortsatt fin framtid ihop med Martin. Kanske är vi en familj på fem personer, eller så har vi kommit fram till att familjen så som den är nu är alldeles fantastiskt fin just som den är. Vi trivs med våra yrken och jobbar något mindre än en heltid så vi har mer tid för varandra och våra barn.
Jag ser resor, långa som korta.
Antingen har vi gått igenom en sjujäkla renovering med huset så vi fått större ytor, eller så har vi insett att vi inte mäktar med en så omfattande utbyggnad och valt att sälja. Vi vet redan nu att det inte står ristat i sten att vi ska bo kvar här i alla våra dar, så kanske nöjer vi oss med några småprojekt som ökar värdet, säljer och ser oss om efter ett annat och bättre boende. Just nu är dock detta alldeles perfekt.
Ska jag se ännu längre framåt så ser jag hur våra barn, trots att de blivit stora nog att vara ute på helgerna, eller rent av flyttat hemifrån faktiskt uppskattar att vara hemma och umgås hela familjen emellanåt. Hur de kan ta med kompisar/pojk/flickvänner hem hit och äta goda middagar och sitta runt köksbordet och spela spel.
Samtidigt har jag och M haft vett nog att ta hand om vårat förhållande så att vi inte blivit ett av alla de paren som när barnen flugit ut inser att de inte har något gemensamt längre, att det inte längre finns något att prata om. Det är nämligen min stora skräck.
4 kommentarer:
Fina framtidsdrömmar och helt realistiska! Vad jobbar du med när du inte är mammaledig? Eller gjorde innan/vill göra efter?
Ja jag håller med Duktiga Tjejen! Och det får mej också att tänka på hur viktigt det är att jobba på förhållandet som man/hustru, skulle vara hemskt att hamna i den situationen att man känner att det enda man plötsligt har gemensamt är barnen..
D T: Jag jobbar som personlig assistent, något jag trivs sådär med. Det är inte särskilt utveckande och jag känner ofta att bara står och stampar och känner att jag aldrig behöver tänka eller använda hjärnan liksom. Samtidigt är det varierande och rätt roligt.
Men jag vill hitta något annat, men vet verkligen inte vad. Därför känner jag att plugga just nu inte heller är ett alternativ, för att göra det vill jag veta vad jag vill arbeta med. Men nej, jag funderar dagligen utan att komma fram till nåt. Det suger!
Träningslyckan: men visst skulle det var hemskt? Att man helt glömmer bort vad man såg hos varandra innan man blev föräldrar...
Hoppas du kommer på't! Jag är 31 strax och vet fortfarande inte vad jag vill.
Skicka en kommentar