Jag saknar några av mina vänner som bor utspridda lite över allt och vars avstånd gör det omöjligt att träffas så ofta som vi vill.
Också saknar jag min mormor och morfar. Saknaden nu är inte lika konstant som den var för snart tre år sedan då de gick bort, utan nu mera kommer jag mest på mig själv med att sakna mormors köttbullar eller hennes apelsinsaft och morfars lingonsylt ibland. Såna saker. Också saknar jag att sitta i deras kökssoffa och lyssna till morfars anekdoter och höra honom berätta om till exempel den gången då han som ung tidningsförsäljare stod på en pall och ropade att Hitler var död, bara för att kränga så många tidningar som möjligt. (Än skulle det dock dröja innan han trillade av pinn, skulle det visa sig. Hitler alltså.)
4 kommentarer:
Haha, tja, den nyheten måste ha sålt många tidningar!
Hehe, ja det fanns en del att berätta där. Saknar dom också fast för mig är det mer konstant (såklart!).
Kram
Åh, fint. Tänk vad våra mor- och farföräldrar var med om. Och att de aldrig kommer igen. Börjar böla bara av tanken. Jag har dock min mormor kvar än så länge, men hon fyller 90 nästa år så dagarna är räknade om man säger så.
Fifi: Haha ja, han sålde mängder så vitt jag vet.
Lotta: Ja det är ju klart det är så. Saknaden av en mamma och pappa kommer nog alltid vara konstant. Men det är himla fint att de lämnat efter sig fantastiska minnen.
D T: Ja, så många historier som gick i graven med dem, som man själv inte hade vett nog att lägga på minnet. Så himla sorgligt. Jag önskar verkligen att de hade fått träffa deras första barnbarnsbarn, men jag antar att jag ska vara glad över att de ändå fanns så länge i mitt liv som de faktiskt gjorde.
Skicka en kommentar