Att själv säga hur jag var som liten är ju rätt svårt. Men med tanke på att varenda en som träffar Kajsa och som känt mig som liten, skrattar och säger haha hohojaja, jag vet allt vem hon fått det där humöret ifrån! Så borde det ligga nära till hands att säga att jag var en liten rulta med spikrakt hår, med en lugg som ofta var sned och ojämn och som hade ett jäkla humör med en envishet värre än en åsna.
Jamen på pricken som Kajsa alltså, minus lockarna. Och söt som socker då givetvis, och bortom det där temperamentet så var jag nog rätt glad och väldigt snäll och tyckte om att plocka (läs; äta) smultron.
När jag blev lite större hade jag några men nära kompisar som jag lekte med jämt, kruxet var väl att jag hade väldigt svårt med det där att leka flera än två, speciellt den där tresamheten, den funkade aldrig. Jag tror det var rivaliteten. Jag minns att jag bråkade väldigt mycket med mina kompisar och vi kunde vara hemskt elaka mot varandra. Speciellt vet jag en tjej som alla ville vara kompis med, hon kunde liksom välja och vraka lite hur hon ville vilket hon så klart utnyttjade. Ofta slutade det med att hon pendlade mellan att ha mig och en tjej till som bästis, och det kunde bli rätt jävla livat i den där luckan ibland. Dock ska tilläggas att det bara var sins emellan vi bråkade och var elaka - aldrig mot någon annan.
Och ja, senare än så känns det som jag skrivit en del om redan. Tryggt och fint med nära och välbevarade vänner. (Hej kliché!)
2 kommentarer:
Kul att läsa och se!
Jag hatade mig själv när jag var liten. Får rysningar bara jag tänker på det...
Men fy, det låter ju hemskt! Och det låter onekligen som det måste ha varit rätt svårt att tampas med dig själv om du kände så starkt. Hoppas verkligen du fick bukt med de känslorna snart.
Skicka en kommentar