Lucka 6, berätta om bloggarna du läser.

Oj ehm, alltså jag läser ju en del bloggar dårå. Och jag vill verkligen göra det här inlägget rättvisa och åtminstone nämna några. Först tänkte jag 'ingen nämnd - ingen glömd' men äsch. När jag får möjligheten att lyfta fram fina bloggar så gör jag. Och hej och hå och håll i hatten och allt såntdär, för här kommer länkkärlek så det står härliga till.
Först och främst finns det en hel drös med mysiga, fantastiska, fina, välskrivna, bra, roliga och vardagliga bloggar som skrivs av fantastiska kvinnor. På dessa bjuds man av vardagliga saker som hur mycket bajs det rimligen kan rymmas i en liten bebis, hur långt en bebis kan kaskadkräkas. Det berättas om trots, sömnlösa nätter och det dåliga samvetet man dras med som förälder. Men främst handlar de om kärleken till sina barn och lyckan i att leva i en familj. Om vardagen kort och gott.

En annan blogg jag följer filitigt skrivs av en tjej, Cattis, som en gång i tiden var min bästis. Vi satt på våra rum och skrev dikter till varandra och om våra kärlekar, som på den tiden var rätt många. Hon skriver fint om sina gölliga ungar och visar fina bilder. Jag tycker det är väldigt roligt att följa hennes liv, se hur våra vägar efter att vi skiljdes åt till slut tycks ha hamnat på ungefär samma väg igen och jag slås fortfarande över hur lika vi tycker om väldigt många saker.

Sen finns det bloggar jag inte riktigt vet vilket fack de ska placeras, om man nu måste placera en blogg i något fack. En sån är hur som helst
Tuffingen som för all del har två fantastiska ungar men som väljer att inte skriva om såna där typsika barngrejer och sånt, ni vet. Hon skriver mycket om sin fantastiskt roliga snubbe, M, mycket om böcker och andra små funderingar i livet. Det bästa är att hon gör det himla roligt, klokt och på ett igenkännande sätt.

Och för ett tag sen hittade jag av nån anledning en fantastisk blogg, där blogghjärtat tog ett skutt och jag rent spontant ville utbrista 'HURRA! här vill jag stanna!' Och det gjorde jag ju, och blev lite av en stalker som kommenterar i stort sätt varje inlägg hon skriver. Fina Duktiga Tjejen som lyckas vara väldigt personlig trots att hon är väldigt anonym. Hon skriver om författardrömmar, om hennes väg dit. Om hennes längtan och tappra försök att bli med bebis och om hur det kan vara att ha en Tant Agda inneboende hos sig emellanåt.
Och så har vi ju Johanna också, som jag ju har hyllat tidigare. Just nu är hon den bästa Japan-guide alla kategorier och jag följer med spänning hennes resa genom ett för mig helt främmande land.

Och när vi ändå håller på med det här om bloggar. Det har ju pågått en diskussion kring det här hurvida man ska få visa sin glädje på bloggen. Vissa får tydligen elaka kommentarer om att det sticker i ögonen på folk när de läser om barn som sover hela nätterna, folk som tjänat ihop mycket pengar och ska iväg på solsemester, som tränar och äter bra. Såna saker. Det kan tydligen sticka i ögonen på folk, har jag förstått.
Men alltså. När jag för ett tag sedan publicerade en dagisbild på Kajsa så tänkte jag att 'nu kommer folk tycka att jag är en sån där jobbig, skrytsam morsa som fläker ut en bild på Kajsa och ba: titta kolla här, jag har en svinsöt unge'. Men vidare struntade jag i hur ni skulle tänka och publicerade inlägget ändå. Jag skriver inte inlägg utefter hur många kommentarer jag tror att jag ska få. (Däremot fortsätter jag att skriva just för att jag får kommentarer, eh, luddigt?)
I alla fall. Det visade sig ju att ni ju inte alls tänkte så (eller vad vet väl jag om det egentligen), för till det inlägget fick jag 16 kommentarer bara skrivna med välmening. Och det är väl ett rätt tydligt tecken att man faktiskt får skryta, må bra och ha det förbannat fint emellanåt - utan att det sticker i ögonen Eller så beror det bara på att jag och den här lilla bloggen har ett litet gäng fantastiska läsare.
Hur som helst, bloggkärlek är himla fin skit. Punkt.