Om en dag.

Varje dag är en kamp mot klockan. Eller en jakt på fler timmar på dygnet.
Jag förstår inte riktigt hur man kan vara föräldraledig, inte ha just någonting alls att passa men ändå inte få någonting gjort.

Så här; Ungarna sover sött om nätterna och vaknar mellan 07-09 på morgnarna. Då brukar K ta med sig en bok som vi läser i sängen och så har vi det bara himla mysigt en stund innan det är dags för frukost.
Efter frukosten (som i många fall kan hålla på i närmre 40 minuter, och då beror det inte på att vi sitter med tända ljus, mumsar på varsin smörgås medan jag sörplar lite på morgonkaffet och läser morgontidningen i lugn och ro. Nej. Snarare beror det på att den lilla fröken med det väldiga humöret ska bångstyra sig till tusen; det är yoghurten som inte passar, kanske har jag hällt i för mycket müsli, eller för lite müsli. Kanske att hon svept i sig den färskpressade juicen och vill ha mera, eller vad tusan som helst egentligen. Hennes socka kanske har vridit sig ett halvt varv så sömmen är under tårna. Det kan faktiskt röra sig om precis vad som helst för att det där fantastiska humöret ska sätta igång.)
I alla fall, frukosten har kort och gott en tendens att dra ut på tiden.
Och efter den ska disken plockas in i maskin, bordet ska saneras, barn ska kläs på och jag ska försöka mig på en dusch.
När de här momenten (små för de flesta men jävligt stora för mig), är avklarade så tänker jag att NU, nu drar vi på oss ytterkläderna och tar en promenad. Men så tittar jag på klockan och inser att klockan visst skenat iväg och att Kotten borde vara hungrig om en halvtimme ungefär, och en halvtimme (nåja en kvart åtminstone) är typ vad det tar för att baxa på barnen deras ytterkläder och få ner dem i vagnen. Så nähe.
Här kan det hända att jag svär och muttrar en smula också (tyst då givetvis, så inte barnen hör. Herregud, självklart! Ehm.) över att allt ska ta sån himla tid varje jävla gång.
Ja. Så får kotten mat och när han har fått mat så ser jag att K börjar gnugga sig i ögonen och jaha ja, jomen det är väl bara att lägga henne att vila förmiddag då. *Minns den ljuva tiden då hon fortfarande sov bra i vagnen.*
Under tiden som hon vilar passar jag på att läsa lite bloggar och fixa lunchen och tänker att SEN, sen är det vi som går ut. Pronto.
Efter lunchen vid 12:30-13, där nångång så ska disken plockas in och bord ska saneras och så kommer jag plötsligt på att helvete, jag måste ju ringa till den där förbannade icabanken och säga upp min försäkring som jag ju blev pålurad (?) för några veckor sen. Och så väntar 20 minuters kö i telefonen och så kan det hända att jag muttrar och svär (tyst då givetvis, så inte barnen hör. Herregud, självklart! Ehm.) och inser att telefonfan har lagt på sig själv nån gång under köandets gång. Börjar om igen. Efter 10 minuter kommer jag fram och får veta att jag ringt fel nummer och att de inte kan koppla mig rätt. Helvetes jävla skit, kan det hända att man skriker rätt ut utan att ha en tanke på att det finns barn i närheten som tar efter precis allting man säger och gör.
Bygger lite med lego med K och lyssnar på Musikhjälpen. Dansar till Elecric.
Sen då så börjar lilleman att skrika, och jag konstaterar att jaha, matklockan har ringt igen. Och medan jag sitter där och matar lillen så inser jag KAFFE, herregud, jag måste ha kaffe!
Efter att ha bryggt mitt kaffe och jag sitter i köket och tittar ut genom köksfönstret så ser jag liksom hur mörkret börjar lägga sig över skogen. Klockan är 15:30 och all lust att gå ut på promenad är som bortblåst.
Så har ännu en dag gått i en småbarnsförälders liv utan att man sett dagsljuset.
Och klockan är som sagt inte ens kväll.